Vänner!
Fantastiska underbara vänner. Barndomsvänner, vuxna vänner, gamla vänner, nya vänner. Vad vore livet utan mina underbara vänner?
Vissa av er har jag växt upp med, andra lärt känna lite senare. Någon har funnits där till och från hela livet, någon har kommit till de senaste åren.
Några av mina allra bästa vänner har jag känt sedan jag var runt 15 skulle jag tro, nu börjar jag närma mig 30 (ett helt år kvar men börjar närma mig) dvs, jag har känt er halva livet. Vad hade mitt liv varit utan er? Utan de saker vi hittat på, de minnen vi delar och de tankar och känslor vi pratat om? Det här är en liten kärleksförklaring till er.
<3
Vi kanske inte hörs varje dag, eller vecka, ibland går det månader men när vi träffas så är det precis som det alltid varit. Ni har varit med i med- och motgångar, vid de allra lyckligaste tillfällena i mitt liv och de jobbigaste.
Med er kan jag säga precis hur jag känner, ingen som dömmer. Vi kan diskutera om alla möjliga saker & vi skvallrar en del.
Våra liv ser inte likadana ut men när det behövs så finns vi där för varandra, håller handen, ger en kram. Ibland är jag kanske dålig på att säga och visa det men när något bra händer er blir jag lycklig ända in i själen, när något jobbigt händer så blir jag ledsen ända in i själen och hoppas att ni snart ska ha det bra igen.
Vi har följt varandra genom halva våra liv och jag hoppas innerligt att vi kommer följa varandra genom resten av livet också. Jag vill bli gammal tillsammans med er och när vi är gamla ska vi minnas allt fantastiskt vi har varit med om tillsammans, prata om alla känslor vi känner och fortsätta skvallra!
<3